Ricardianska modellen

Den ricardianska modellen är en klassisk modell av internationell handel som utvecklades av ekonomen David Ricardo under tidigt 1800-tal. Antagandet är att internationell handel enbart beror på skillnader i olika länders arbetsproduktivitet. Modellen är således en singelfaktormodell.

Ett viktigt begrepp som Ricardo införde är komparativ fördel. Komparativa fördelar bygger på skillnader i alternativkostnader. Det är inte så att ett land som är bättre på att producera en vara i absoluta termer – och därmed har en absolut fördel – kommer att tillverka och exportera den varan, utan i stället produceras de varor som man är bäst på relativt de andra varor som man själv skulle kunna producera. Ett annat sätt att se på saken är att en partiell jämviktsanalys av utbud och efterfrågan, som enbart innefattar en enda marknad, kommer att vara bristfällig när det gäller internationell handel. Det krävs en allmän jämviktsanalys som tar hänsyn till åtminstone två olika varumarknader. Ricardos tes är att om två länder specialiserar sig på de varor där de har komparativa fördelar kommer bägge länderna att åtnjuta handelsvinster som följd.

Enligt Ricardo skulle alla länder tjäna på att handeln var fri. Hans idé innebar att varje land skulle specialisera sig på att producera de varor som de var relativt sett bäst på och sedan sälja dessa på en fri marknad. Länderna behöver då inte lägga ner kraft på att producera varor som man har sämre förutsättningar för att producera. På så sätt tjänar alla länder på handeln och världens resurser skulle användas på ett effektivare sätt. Produktiviteten och levnadsstandarden i alla länder skulle på så sätt öka.

Med Sverige som exempel så är skogen en av landets största naturtillgångar, därför har landet specialiserat sig på att producera produkter som kommer från skogen, papper etc.